-

Eftersom att jag inte kan sova denna fina fredagnatt (är inte alkoholiserad, it's been a while), så ligger jag i min sköna säng och surfar runt på internet. Checking out this, checking out that. Jag vill ha ett par riktigt fina air max. Men jag är inte the girly girl type, så inget pink, rather not. Vill ha helvita med någon specifik färg, kanske ljusblått.

Såna här exakt, fast sen ska nikemärket vara ljusblått, och där vid sulan också dårå. Fresh huh? Yes indeedio.



Sen vet jag inte vad för vinterjacka jag ska ha i år. Min förra, som är helsvart, eller en jacka som en kompis har, från D.Brand (gammal modell) som jag tycker är tung. Eller ska man bara nöja sig med att köpa en North Face? What the fucking fuck. Får lösa det där.

Får nog försöka sova, for real this time.

Peace the fuck out.

En sak borde man veta om mig. Rakt ut... Jag älskar Kanye West. Han är kung. He's a genius. Han vet vad han gör. Hans musik är bäst. Vill man veta min soft spot, så ska man veta att det är Kanye West. #1.

Always with a swag on. Always hated. Always loved.
Kanye West.



I'll let people sleep. I'll be sleeping.
Peace to the fuck out.

Instängd, fått panik? Har det känts någon gång att man får ett stop. Man vill ut från sitt eget skinn, break free, bara göra vad man borde. Ever had that feeling? I have. Ibland vill man göra något så stort att det överträffar en själv, the thought behind it means everything, men sen kommer du på att det finns så många faktorer som drar dig flera steg bakåt, flera steg som du vill klampa dig förbi men without any result. Och då försvinner man, blir liten och ynklig, pathetic nästan. Man börjar tycka synd om sig själv, hamnar i depression. Eller så kan man vilja bryta sig loss, vilja kasta sig ur det där mörka rummet and just... Fucking breathe. Sen kanske man inser att det inte går. Så hamnar man i depression. Det finns alltid flera vägar till ett mål, frågan är bara vilken väg som är bäst, eller för dom flesta - vilken väg som är lättast. Go easy or go home. Ingen vill go hard. Jag ville inte det. So I went easy, men it backfires in your fucking face sen, like shit. Du får ångest. Jag hatar ångest.

Idag har det varit ärenden lite överallt. Sen har man velat gå ut, party the fuck out. Sen har man velat sova. Jag är trött, men kommer fortfarande inte lägga mig i tid. Vad är i tid egentligen? Ett, fyra, åtta? Finns ett dygn. Finns två dygn. Tiden är oändlig. Tills du dör. Kinda scary thought. Goddamn vilket deprimerande inlägg. Jag är inte så deprimerande egentligen. Inte alls I would say. I'm the happy type.


R. Kelly feat. Jay-Z - Honey


Peace the fuck out.

Listen up. Det här är min... Vi säger sjuttonde blogg. Och nu vet jag exakt hur denna blogg ska skrivas, vad som ska göras i den and all that. Inte för att jag inte visste vad som skulle stå i dom andra bloggarna, men där hade jag så många promises. Som att jag skulle skriva each and everyday, och när jag väl gjorde det, skulle jag skriva minst två inlägg per dag. NEJ. Jag är inte blondinbella. Jag är ingen bloggerska. Vem vill vara en bloggerska? Jag vill bara... Skriva. No labels. Hate labels! Men on topic. I denna blogg (ja, tyvärr måste jag go with the klyschiga) så kommer jag snacka a lot of bullshit, reflektera kring mitt bullshit och sen dra en slutsats till mitt bullshit. Sounds easy huh? Dessutom ska jag posta en låt per dag. Jag och musik, fyfan vad vi älskar varann. Jag är en hiphoper i hjärtat (musiksmaken) men jag lyssnar på allt to be fair. Älskar indie (nej, inte indisk musik) och some rock and all that. Jag var en rocker förut. Haha. Roligt. Nu kommer det bli sådär beroendeframkallande att skriva här eftersom att det är en ny blogg. Men nä.

Förresten.




Peace the fuck out.